Lo Kauppi: I klinch med killarna på Kumla

Jag var på turné med min monolog Bergsprängardottern som exploderade, en självbiografisk pjäs om missbruk, meänkieli, ätstörningar och psykisk ohälsa. Jag hade bett Riksteatern lägga in föreställningar på ett par kvinnofängelser: Hinseberg och Ystad. Det blev mina starkaste, mest betydelsefulla publikmöten.

Det är en extra anspänning att spela på anstalter, det här arrangerades enbart för att jag ville det, och jag föreslog ett besök hos männen på högsäkerhetsfängelset Kumla också. Om kvinnorna i fängelse förstod mig, varför skulle inte männen också göra det? Sagt och gjort.

Plötsligt känner jag mig knäsvag. Vad fan gör jag här?

Jag kommer in i själlösa rum med lysrörsljus; fullt med män bakom monumentala murar och säkerhetskontroller. Den första fången jag får ögonkontakt med gör den klassiska gesten ”slicka mellan två fingrar” mot mig, och mitt adrenalin pumpar. Sedan passerar vi Helge Fossmo och plötsligt känner jag mig knäsvag. Vad fan gör jag här? Jag ska i över två timmar blotta min uppväxt och beskriva allt från barnpsyk till könssjukdomar.

Men nu är det för sent att ändra sig, så jag tar alla som snart ska vara min publik i hand, bland annat en man i 65-års-åldern som sitter i ett par nerkissade kalsonger, med öppen mun och dimmig blick. En annan, betydligt trevligare, säger att han har ryggproblem och undrar om det går bra att ligga ner under föreställningen. ”Javisst!”, svarar jag.

Vi ska hålla till i en gymnastiksal. Rader av män, med rädda stirrande blickar och spända muskler. Längst bak sitter kriminalvårdarna – men på tjockmattan ligger några män, bekvämt utsträckta, med ledaren i mitten. Han ler nöjt, trots ryggont.

När jag kommer till Ugglan – berättelsen om läraren som kom på hembesök och hur pappa kröp pissfull bakom henne i blåställ och mamma mot alla odds lyckas finta bort henne – så är det fortfarande knäpptyst i salen. Helvete, snart kommer partiet när jag är halvnaken också, och självklart mumlar kalsonggubben något äckligt när jag är som mest utsatt och jag är på väg att bryta.

Men då händer det: ledaren och hans gäng från tjockmattan går fram och sätter sig på hårda stolar, trots ryggont, i en cirkel runt kalsonggubben som blir knäpptyst. Efter det vågar de andra le och till och med skratta. När jag är färdig applåderar alla, ställer sig på ett artigt led, tackar och tar mig respektfullt i hand en och en. Till och med kalsonggubben.

Jag åkte därifrån med ett hopp om män.